På en av dina föreläsningar häromsistens gav du ett löfte att du skulle haögonkontakt minst engån med var och en i publiken. Jag tyckte det var ett ganska våghalsigt löfte. Forsökte dämpa min besvikelse över den förväntat uteblivna ögonkontakten och kände en lätt irritation att du nämnt det över huvudtaget. Jag skulle ju komma att upptäcka att jag var en av dem i publiken som du ”inte” såg” och tvingas fundera över varför  ”alla andra” fick den utlovade ögonkontakten – men inte jag…typisk!! Barnsligt eller hur! Nu blev jag i alla fall väldigt överraskad över att vi faktisk hade ögonkontakt vid flera tillfällen. Det känns lite larvigt, men jag vill ändå speciellt tacka dig för att du höll ditt löfte – förmodligen till alla oss ca 400 personer som satt där! Jag fastnade också för det du sa om familjens betydelse för barns utveckling och att de positiva minnen de kan ha från sin barndom ofta är kopplade till hur vi ser möjligheter senare i livet…. För några år sedan reste jag runt i landet med mina två barn. Min då 14 årig dotter var inget trevligt sällskap under resan. Hon klagade på allt, uppträdde provokativt, snäste av båda mig och hennes lillebror, andra människor icke att förglömma. Min  slutsats var att detta var en bortkastad resa som vi skulle tänka noga över innan vi uppredade. För en tid sedan då vi pratade” gamla minnen” tog hon själv upp den olycksaliga resan och sa: ”minns du mamma vad kul vi hade – kan inte vi göra om det igen!” Ett något överraskande uttalande med tanke på min egen upplevelse. Men den föll hur som helst mera på plats då du berättade om barns positiva minnen. Kram till dig Atle från en lycklig mamma.